När (M) blir lika stora och dessutom med trovärdighet positionerar sig som arbetarparti, upphör den logiken att fungera. Plötsligt är det inte (M) som skiljer sig från (S), det är (S) som skiljer sig från (M). Det är då (S) blir ett parti för bidragstagare och inte ett parti för solidaritet. Det fungerar inte längre att förlita sig på andra partiers tillkortakommanden, (S) måste differentiera sig på ett trovärdigt och relevant sätt.

Utmaningen ligger i att ett varumärke byggs inifrån och ut. Inuti (S) sitter fackföreningsmänniskor och folkrörelsemänniskor, många med CVn som med rätta kan kallas välmeriterade. Problemet är bara att de är välmeriterade på att vara sossar i det gamla systemet, inte som det fungerar nu. Varumärket kommer att fortsätta vara lite av varje för alla så länge det är så insidan ser ut, och då kommer det vara svårt att differentiera sig på ett relevant sätt från det dominerande varumärket (M)

Detta är naturligtvis en större utmaning än att välja rätt ordförande. En person som har tillräckligt starkt stöd internt, kommer också att ofrånkomligen vara en del av det etablissemang som utgör den välcementerade grunden för varumärket.

PS: I den valkrets jag bor, är (S) fjärde parti efter (M), (Mp) och (Fp), jag tror det är en situation som kommer att uppträda i fler valkretsar, och det gör det ännu svårara för (S).

WPP-kollegan MillwardBrown har gjort en studie där man jämfört reaktionen på tryckt media och digitalt genom hjärnscanning med magnetröntgen.

Det visar sig då att skåda reklam på ett papper man håller i handen ger andra reaktioner i hjärnan. Den aktiverar delar som har att göra med den rumsliga, spatiala, förmågan vilket innebär ett större engagemang i hjärnan vilket i sin tur leder till att reklamen har större möjlighet att uppmärksammas och minnas. Den aktiverar också känslocentra starkare, vilket också ger en starkare effekt av reklamen.

Allt annat lika, har alltså reklam tryckt på ett papper bättre effekt än reklam på en datorskärm. Nu är ju inte allt annat lika. Digital media har helt andra förutsättningar att t.ex. visa rörlig bild, nå människor på andra tider och vid andra tillfällen, skapa interaktivitet m.m. Att uppdragsgivaren är brittiska posten, Royal Mail, en stor DM distributör, skall också vägas in i värderingen av resultaten.

En idé som kopplar till kommunikationsuppgiften på ett mycket bra sätt tycker jag är den här installationen från Nokia. Utmaningen var att stärka kopplingen mellan Nokia och positionering,  något som ägs av GPS varumärken idag. Här är en enorm skylt som du, och alla andra, kan styra från din mobil.

Worlds biggest signpost

Tack till @planningDDB som twittrade om detta

Tack till Neuroscience, där jag plockade upp det.

Men på varje tes följer anti-tes, och nu kommer Functionall - iaf enligt Trendwatching.com. Functionall är nya produkter som är avskalade – enkla och billiga med enbart de mest nödvända funktionerna. Ofta utvecklas dessa för utvecklingsmarknader  men finner även sin nisch på mogna marknader. Exempel är små billiga PC med begränsad prestanda, lampor och vattenrenare som klarar sig utan elektrisk ström eller annan infrastruktur.

Vi ser mycket av att varumärken vill vara goda samhällsmedborgare (CSR), att avstånden i världen krymper, miljömedvetenhet och en växande insikt om att den accelererande konsumtionen medför negativa konsekvenser för planeten och det här en effekt av dessa olika utvecklingar i kombination.

Source: www.trendwatching.com. One of the world’s leading trend firms, trendwatching.com sends out its free, monthly Trend Briefings to more than 160,000 subscribers worldwide.

1. Berätta sanningen för klienterna

2. Tala enkel engelska

3. Sätt dina klienters intressen före dina egna

4. Låt dig vägledas av principer, inte modenycker

5. Var i modest i dina utfästelser

6. Håll varje kundmöte så litet och kort som möjligt

7. Ta inte upp ett problem om du inte har en lösning

8. Gratulera aldrig dig själv eller din egen byrå

9. Var mer förbered än din klient

10. Ha alltid en plan B

Det här borde vara självklart i alla servicebrancher, men så är det inte, allra minst i reklambranschen. Våra kunder vill ha en trovärdig rådgivare, någon man kan vända sig till, som sätter kundens intressen först, någon man kan lita på. Visst är det viktigt med kreativa idéer, men det är svårt att bedöma för en kund om idéen är kreativ på ett bra sätt. Därför är förtroendet viktigare. Vi ser ofta annonsörer som vänder fokus mer mot den egna produkten än konsumentens behov och samma misstag sker ofta även i reklambranschen. Vi hyllar ofta kreativa alster, men frågan om huruvida alstret i fråga faktiskt bidrar till kundens affär kommer lika ofta i andra hand och behandlas styvmoderligt.

David Maisters utomordentliga bok The Trusted Advisor handlar just om  hur en förtroendefull relation byggs upp, rekommenderas.

Det trista är ju att för konsumenter är inte reklamen i fokus. Den spännande samtalspartnern på cocktailpartyt är, för att fortsätta på allegorin, TV programmet, tidningsartikeln eller trafiken man kör i. För konsumenten är mediet viktigast, det är mediet man har valt. Reklamen är inte det som intresset riktas mot.

Bra reklam förmår att tränga igenom, men den har något att tränga igenom. I allegorin med ett cocktailparty är reklamen mer att jämföra med något i bakgrunden; en tavla på väggen eller konversationen mellan några människor som står en bit bort.

Jon skriver också om insikten att reklam inte är konst eller har ett självändamål utan har uppgiften att sälja. Med tanke på hans allegori om cocktailpartyn funderar man över om skrivningen om reklamens roll kanske är en eftergift för en tänkt målgrupp bland reklamköpare.

Det är lätt att som reklamare eller produktchef överskatta konsumenterna engagemang i den egna produkten, något vi alla bör tänka på.

Har bara börjat på boken, jag tror fortfarande att det kommer att vara givande läsning, även om jag inledningsvis inte helt delar Jon’s åsikter.

När man träffas mathantverkare slås man av deras passion för mat i allmänhet och deras kategori i synnerhet. Med tanke på begränsningarna i fritid och intäktsmöjligheter som följer med ett sådant yrkesval är det kanske inte så konstigt att det är enbart människor med ett mycket starkt intresse för att skapa mat som får tillfredsställelse av att vara mathantverkare. För någon om är inne i den svängen är det naturligtvis svårt att föreställa sig hur lite engagemang konsumenter lägger i affären. Den tid som man som shopper har möjlighet att lägga på varje enskild vara är så kort att man måste följa mycket enkla tumregler, t.ex. köpa det som är på rea, det jag brukar köpa eller det som min sambo har bett mig köpa.

Ridderheims har säkert många och engagerade tillverkare, men jag tror man har glömt bort vilka behov en shopper har – till skillnad från en konsument. Detaljisters funktion gentemot shoppern är bl.a. selektering (välja ut ett sortiment som är relevant) bryta bulk (göra det ekonomiskt att handla en storlek som är relevant för ett hushåll) och att sammanföra liknande varor på samma ställe så att konsumenten bara behöver besöka en butik. Det handlar alltså om att möjliggöra ett rationellt anskaffande av varor. Som konsument vill man hitta de varor man önskar med minsta möjliga uppoffring – vare sig i pengar, tid eller besvär. Jag har mycket svårt att tro att många konsumenter kommer att ta sig tiden och besväret att 1: Upptäcka informationen på paketet, 2: Ta fram mobilen, 3: ladda ner och installera applikationen, 4:  titta på filmen. Utifrån shopperns behov – varför gå igenom det besväret?

Möjligtvis att en och annan småskalig tillverkare är tillräckligt nyfiken och engagerad för att göra det – och det kanske är där vi hittar den riktiga målgruppen. Det är synd, för dessa engagerade småskaliga tillverkare har säkert en historia att berätta. Men det är inte med komplicerade nedladdningar i stressen mellan butikshyllorna man fångar publiken.

1. Attitude
2. Approach
3. Goals
4. Strategy
5. Action
6. Execution

Seth menar att alltså att Attitude är viktigast för framgång, Execution minst viktigt. Han har en poäng, oftast tycker jag att det som avgör om en person eller organisation på lång sikt fattar rätt beslut handlar om attituden, varför man man gör något, vad som driver en. Jag har mött människor som drivs av avundsjuka, som desperat kämpar för att få allt som orättvist förnekats dem, och de får onekligen betydelse för deras mål, strategier osv. Jag har lärt mig att alltid lyssna efter var människor får sin drivkraft ifrån, var fjädern sitter.

Men i en större organisation finns det många olika uppfattningar om vilken väg som skall väljas. Man kan veta vilka ord som står i visionen, men hur de skall tolkas och vilken väg som bäst leder dit finns det många åsikter om. Det kan dröja flera år innan man vet vad resultatet blir, och även då finns det stort utrymme för tolkningar av resultatet och frågan om vad som hade hänt om man hade valt den andra strategien kan aldrig bli annat än hypotetisk.

Därför är det ofta så att man har mer att förlora på att fatta beslutet sent eller fatta ett beslut som innebär en kompromiss av flera alternativ varav inget blir blir riktigt implementerat. Så i praktiken tror jag att Execution ändå är det viktigaste.

Nu kan man ju hävda att vara handlingsinriktad till syvende og sidst är en attityd, så Seth Godin kanske ändå får sista ordet.