Reklambloggen

september 18, 2008

Hur bedövande är strömmen av diskriminerande reklam?

Filed under: Uncategorized — reklambloggen @ 8:38 e m
Tags: , , ,

Eva-Britt Svensson skriver i en debattartikel på DagensMedia att ”åren går och ingenting förbättras. Snarare blir det värre. Vi lever i en ström av idealbilder som visar hur en man respektive en kvinna ska vara. Män ska vara kåta, småkorkade och aktiva, kvinnor ska vara kåta, småkorkade och passiva. Strömmen är så monoton och bedövande att det kan vara svårt att tänka sig att saker skulle kunna vara annorlunda.”

Hur bedövande är då denna ström? ERK, Näringlivets Etiska Råd Mot Könsdiskriminarande Reklam, har hittills i år fällt 43 annonser. Jag vet inte hur många olika annonser och reklamkreationer som publicerats, men täljaren 43 torde ändå generera en mycket liten kvot. Dessa 43, som redovisas på ERK’s hemsida, är inte heller särskilt oroväckande. Jag har gått igenom dem och kategoriserat dem i sex grupper.

Den största delen, 12 annonser (28%) tillhör kategorin små företag med tydligt manlig målgrupp (oftast biltillbehör, främst däck och fälgar) som använder lättklädda kvinnor som blickfång. Solklart övertramp, men mycket små annonsörer som inte får någon större exponering.

Barn (7 annonser, 16%) är en kategori där annonsörer delat upp sitt sortiment av barnleksaker i två grupper baserat på kön. Man visar alltså leksaker för pojkar och flickor var för sig. Visst är det uttryck för schablonisering av könsroller, men om det nu är så att pojkar och flickor ofta föredrar olika leksaker så kan man ju också se det som man underlättar för konsumenten att hitta genom att dela upp sortimentet på ett sätt som är logiskt för konsumenten, ungefär som att butiken exponerar allt kaffe tillsammans, gärna bredvid té. Samtliga utom en (Hobbex) är för mig helt okända och verkar vara små företag vars annonser knappast fått någon större spridning. Som pappa gillar jag inte leksaks- eller klädbutiker där man får välja mellan en avdelning proppad med rosa princessor och tyll och en med svarta föremål prydda med dödskallar, men det finns ju andra butiker att gå till.

6 annonsörer (14%) visar smycken och kläder för kvinnor placerade på kvinnliga modeller i sexiga poser. Återigen, oftast små lokala företag utan någon större exponering av reklamen. I de här fallen kan man ju också diskutera om det inte kan vara OK att visa attraktiva kvinnor, det är ju ett naturligt sammanhang för produkten.

5 annonsörer (12%) har det gemensamt att det har sponsrat skolkatalogen för Sven Eriksson Gymnasiet i Borås. Som tack har eleverna gjort egna annonser för dessa sponsorer som har varit lika utomordentligt taffligt gjorda som utstuderat sexistiska. Vi pratar gymnasiala teckningar av halvnakna tjejer med vitsiga (får man förmoda att upphovsmannen/kvinnan avsett) rubriker som byggmaterialbutiken som ”inte har några plankor”. Av de få svar som ERK fått från dessa framgår det att annonsörerna inte sett något korr innan annonserna gått i tryck.

Lika många (5st, 12%) är de fällda nattklubbar som använt bilder på lättklädda kvinnliga besökare. Återstår 8 annonser av diverse annonsörer, de flesta små. Nästan samtliga dessa är tydliga övertramp som förtjänar att fällas. Den enda som verkar ha fått någon spridning att tala om är McNeil’s film med kvinnan som hånglar upp en äldre man för att få tag på ett Nicorette tuggummi, annars går bilden av små oansenliga annonsörer igen även i denna grupp.

Klart att det finns övertramp, men jag känner inte igen Eva-Britts beskrivning av en monoton och bedövande ström. Inte från reklamen, i alla fall. Hur hade världen sett ut idag om dessa 43 annonser aldrig publicerats? Ganska exakt likadant, är min gissning.

Varje övertramp är ett för mycket och att kan aldrig försvaras, men om man lägger fokus på att ge reklamen skulden kommer man inte få något resultat.

Tyvärr är det ett vanligt vänsterpopulistikt grepp att beskylla reklamen för allt ont, t.ex. att barn blir feta. Själv håller jag föräldrarnas kostvanor för den skyldige i det fallet, men att kritisera föräldrar är ett tabu.

Kan man inte skylla på reklam i allmänhet är det amerikanska företag som är boven, gärna McDonalds och Coca-Cola. Reklam från dessa företag är naturligtvis det mest diaboliska man kan tänka sig, double jeopardy så att säga. Medicinen brukar av samma vänsterpopulister bli att tillgripa lagstiftning för att hindra dessa ondskefulla missdådare. Individens egna ansvar är ingenting som dessa agitatorer vill höra talas om. Oklart om det beror på att man misstror människor förmåga eller vill utöka den politiska maktsfären.

Sammanfattningsvis tycks det mig som den nuvarande modellen fungerar ganska väl. Visst förekommer det övertramp, men så farligt verkar det inte vara. Det tycks mig överilat att lagstifta för att kunna klämma åt dessa övertramp.

Annonser

Blogga med WordPress.com.